ksdhalödhg, eller hur jag glömde bort det svenska språket

Det var en alldaglig sommardag och fåglarna sket på marken. På Liseberg trängdes småbarnsföräldrar, utvecklingsstörda och 13-åriga tjejer som i vanliga fall gjorde sitt allra bästa för att smeta på tillräckligt mycket klet i ansiktet för att se vuxna ut, men nu (trots allt påsmetat klet) sprang omkring som små barn. Jag var där med ena brorsan och vi åkte allt som inte var avstängt pga olyckor. Huvudvärken var ett faktum, humöret hade en kurva som påminde om index för USA's storbanker och magen strejkade efter en abnormt stor mjukglass med rosa strössel, blandat med sockervadd. Eftersom jag bara går på Liseberg 4-5 gånger om året tänkte vi passa på att gå in i spökhuset. Vi köade en halvtimme, betalade en smärre förmögenhet för två biljetter och ställde oss sedan i den drygt två mil långa kön för att få gå in i det ödsliga hotellet Gasten. Jag drömde mig tillbaka till den svunna tid när det fortfarande var kul att springa mellan karusellerna och åka tills man antingen spydde eller kissade på sig. Efter att ha köat i vad som kändes som åtminstone en evighet blev vi äntligen insläppta. För att det inte skulle bli allför läskigt fick vi hålla händerna på varandras axlar, jag gick sist. Det hoppade fram vitmålade ungdomar och sa "goddag" och "välkomna" och andra kusliga repliker, jag var måttligt imponerad trots att jag är den som rycker till när spöket i Scary Movie 4 dyker upp första gången. Men strax innan utgången blev jag för första gången i spökhuset riktigt ställd när en blek, knotig tjej i pigkläder frågade om hon kunde få mitt telefonnummer. Jag minns inte vad jag svarade, men jag tror att det var en kombination av bokstäver som åtmintone på svenska inte betyder just nånting. Sen gick jag därifrån.