16.46 subject takes a snack

Vi är nio orädda män som trotsar alla faror som kommer i vår väg och banar väg för nya medicinska framsteg. Vi riskerar liv, lem och självrespekt för att DU ska slippa lida av diabetes om 30 år. Jag har varit uppkopplad mot en hjärtmonitor dygnet runt i snart två veckor nu och blivit uppmanad att lugna ner mig varje gång jag hetsat upp mig det minsta, oavsett om det handlat om att jag spelat fusboll, suttit och bronkat eller sett en spännande film. Ett slags kran sitter fast i armvecket så att sköterskorna när helst det passar dem kan tappa mig på blod alltmedan de skrockar och viskar sinsemellan.

Ungefär hälften av oss har lidit av konstant halsbränna sedan vi började sörpla medicin på morgnarna och en av killarna blev hemskickad igår pga att hjärtat slagit ojämnt. Han verkade rätt obrydd om eventuella hjärtfel, men blev extremt orolig över att inte få komma tillbaka och testa nya mediciner igen.

Att vara instängda tillsammans så här länge innebär naturligtvis att man börjar prata med varandra om mer än bara bitches och hoes och det är inga vanliga Svenssons jag spenderat min tid med. Vi har manusskribenten som anser sig ha bevis för att intelligenta utomjordingar finns, beviset ligger i att vi inte har några bevis för dem och att de då alltså måste ha sopat igen bevisen. Taxichauffören som tycker om att åka till Ungern och missionera och är mycket entusiastisk över sin nya uppfinning som kommer göra honom ekonomiskt oberoende. Det är ett slags rubisk kub med kristna budskap istället för färger. Killen som försökt hitta bevis för att han har Aspergers syndrom, som förr var vegetarian, men blev köttätare efter att ha hört Torbjörn Tännsjös argument för att djur har det bättre i fångenskap än frihet och som satt och skakade och darrade under hela måltiden när det serverades bläckfisk.

Nu ska jag gå och kissa i en burk och sen ska vi tävla om vem som kan komma ner i lägst puls. 100 spänn till vinnaren.

Subjekt 208 rapporterar

Jag har precis fått det trådlösa nätverket att fungera och min rapport om livet som försökskanin kan börja.

Mitt i samlagets crescendo sticker det till i armen och smärtan, om det är rätt ord att beskriva ett nålstick, får mig att vakna till. Jag inser ganska snabbt att jag inte alls har lyckats få till det med Shakira, utan i själva verket ligger i en sjukhussäng uppkopplad mot en pulsmonitor, i ett rum med två andra killar och fyra kvinnliga sjuksköterskor eller undersköterskor eller liknande stående runt sängen. Klockan är 06.31 och för tredje gången sedan dygnet officiellt startade ska mitt blodsocker mätas. Att jag vet att klockan är exakt 06.31 beror på att det på dataskärmen bredvid mig står: 06.31 PK blood for AZD 359/AZ845063 och att jag vid det här laget har lärt mig vid att personalen här är tidsfascistiska paragrafryttare som njuter totalt av att lyda order från en dataskärm.

Jag slumrar till igen, men vaknar tvärt och för gott denna gången av att ett larm börjar tjuta. Det är subjekt 202 från rummet bredvid som antingen dött plötsligt, eller råkat rycka av sig en elektrod från bröstet igen. Inom en halv sekund har all personal förflyttat sig från mitt rum till rummet bredvid. Lyckligtvis är det liksom de femtioelva senaste gångerna larmet gått inte fråga om ett dödsfall och defribilatorn får fortsätta stå oprövad i hallen och samla damm.

Hahaha

Jag skrev just ett långt inlägg om murphys lag, men anslutningen bröts och inlägget försvann. Det var kul.