SÄTT PÅ KAFFE!!! NU!!!!!

Det har strömmat in mail, telefonsamtal, brev och fax under dagen, alla förundrade över att jag satt hemma och skröt om gamla bravader från en klubb där min sju år yngre bror hade passat bättre in, på en fredagskväll. Varför flanerade inte du Göteborgs paradgata, med en 19-årig blond flicka med håriga stövlar, röd jacka med pälshuva och ett skärp som hon envisas med att kalla kjol, under armen som alla normala göteborgare? Frågade de.

Det ska jag tala om kära läsare. Jag var i chock-tillstånd igår, efter att ha bevittnat vad som av polisen betecknas som misshandel och bespottning och stannat på ett av mina många jobb i ett antal timmar efter avslutat pass. Min tystnadsplikt förhindrar mig att beskriva närmare vad det handlade om, men jag skulle ändå vilja utfärda en varning till er som jobbar i samma sväng som jag. Se ALLTID till att ha lite kaffe redo ifall någon skulle råka få abstinens, det kan gå illa annars.

MOR

Nuförtiden är det ju som alla vet totalt förbjudet att vara det minsta jante. Jantelagen är förlegad och om någon visar minsta tecken på att vara ödmjuk kan denna någon räkna med att bli uthängd och hånad av den stora svartklädda massan till pöbel. Som en modern, liberal medlem av det svenska samhället är det väl inte mer än rätt att jag tar mitt medborgerliga ansvar och berättar vad som hände igårkväll. Det är nog tamejfan till och med min plikt att berätta att det nya high-scoret på Sticky Fingers flipperspel tillhör mig, MOR kallar jag mig.

Vad jag gjorde bland stans 18-åringar på Sticky en torsdag?

Det ska la du skita i! Jag hackar inte på dig för att du är ful. Eller dålig på flipper.

80:-

Det är snart sex år sedan jag flyttade ifrån föräldrahemmet och började inhandla mat på egen hand. Trots detta har jag tills idag inte haft en aning om hur mycket mat egentligen kostar, även om jag tror att det kostar mer idag än förr. Det kan i och för sig bero på att jag under det första året bara käkade pasta med ketchup, alternativt pesto om jag ville lyxa till det. Ja, Pizza blev det ju förstås några gånger i veckan också. Nu så här sex år senare har jag insett vikten av en varierad kost och brukar alltså hälla i några frusna grönsaker och nån form av quorn i pastan och pizza äter jag väldigt sällan mer än en gång i veckan nuförtiden.

Men idag lyssnade jag alltså när den alltid lika glada Willys-kassören berättade vad 1 fil, 1 mjölk, 1 burk kikärtor och en påse med avokado kostar och plötsligt insåg jag varför han är så glad jämt. Det är sammma typ av skadeglädje som jag kunde känna när nån idiot förlorade pengar på casinot som han utstrålar. Då Willys knappt har några ekologiska varor, bara ägg från burhöns och betalar sina anställda polska löner är det ju faktiskt en perfekt logisk tro att alla som handlar där är idioter och hans sinnesstämning är därmed förklarad och berättigad. Jag tänkte skriva att jag aldrig varit så fattig som jag är nu, men det var jag ju faktiskt för mindre än ett år sen. 300 spänn har jag iallafall kvar att leva på tills lönen kommer i nästa vecka, borde räcka till ett par öl ikväll.

När man vet att fattigdomen inte kommer leda till svält är det faktiskt ganska skönt. Jag vet att jag inte har råd att klippa mig, köpa kläder eller gymkort och slipper därför fundera på såna grejer. Dessutom är det väldigt mycket mer spännande att gambla nu, en biljardmatch med en 100-lapp på spel blir lika spännande som en vm-final i fotboll. Jag behöver verkligen inte ha dåligt samvete för att jag inte skänker mer pengar till välgörenhet och jag har alltid en bra ursäkt om nån försöker dra iväg mig på nån tråkig utställning eller liknande som jag verkligen inte vill gå på. Men det är ju faktiskt bara skoj tills pengarna är helt slut, för jag hatar att tigga morsan på pengar.

Lång, varig lycka

Läcker valnötston. Tämligen krämig konsistens. Enstaka halvsmälta bitar av trådig art. Arom av vinbärssnus, vitlök och ljust öl ger bajset en tämligen omogen karaktär. Bitter eftersmak.

Jag har inte längre någon inneboende, jag alena kinesar sedermera i kyffet mitt. Det är naturligtvis svårt att somna om nätterna, nu när Eriks oregelbundna snarkningar inte längre fyller rummet. Det finns dock fördelar, jag kan sitta i lägenhetens finaste rum så länge jag vill, analysera mina bedrifter därifrån och skriva om det i min blogg.

Mitt liv känns bättre än på riktigt riktigt länge. Jag kan stå på mina egna ben, struntar fullständigt i vem som tycker att jag är äcklig, töntig och/eller omogen för att jag skriver om mitt eget bajs. Långvarig lycka kan bara uppnås vid insikten att extatisk lycka inte existerar mer än i vissa kortvariga, känslomässiga vindpustar. Att sträva efter långvarig lycka är likvärdigt med att slå sig i huvet med en hammare för att somna. I teorin kanske det kan fungera att slå sig medvetslös, men i verkligheten skulle man bara få jävligt ont i huvet och inte kunna somna på hela natten.

Buddhisterna har en fin tanke om att avhålla sig från saker så man aldrig blir besviken, den gyllene medelvägen. Jag säger: "Fuck the buddhists, fuck them, right in their ears". Jag gillar att vara extatiskt lycklig, även om det innebär att jag är miserabel tidvis. Just nu är jag inte extatiskt lycklig, det är mer av ett dovt välbehag eller en känsla av att vara tillfreds. Tillfreds måste vara den värsta känslan som finns, den känns så lam och intetsägande. Det är skönt att veta att den är högst tillfällig.

Upp på hästen direkt igen

Jag är inte speciellt konsumistisk av mig, tycker till expempel att min mobiltelefon som jag ärvt av lillbrorsan som någon gång vid tidernas begynnelse ärvde den av morsan som köpte den nån gång på 90-talet, funkar alldeles utmärkt. Däremot har prisklassen på mina presenter, framförallt till familjen, alltid ökat expansionellt ju mer pengar jag tjänat. Problemet är att jag på senaste varit ganska fattig, vilket innebär billigare presenter.

Så jag var inne och kikade på kurser i fallskärmshoppning igår. En kurs kostar 10500:- och då ingår 10 hopp. Men, om man behöver göra ett omhopp får man betala extra. Känns lite överflödigt att ha med det. Misslyckas man med ett hopp är man väl i vanliga fall rätt körd. Visserligen har jag hört talas om en och annan snubbe som landat i en buske och överlevt, men jag vet inte hur sugen jag skulle vara på att hoppa igen då.

If you ride alone, you ride with Hitler

För första gången någonsin har jag åkt buss mellan Göteborg och Stockholm, tidigare har det inte ens funnits med på kartan som alternativ. Nån gång har jag tagit flyget upp, men liksom när man kör bil ensam känns det lite som att åka med Hitler då. Alltså har alternativen varit; ta tåget eller stanna hemma. Dessvärre måste man ju nuförtiden köpa tågbiljett ett halvår innan det är dags att åka för att undvika en prisökning i stil med inflationen i Zimbabwe. Då är det skönt med ett gammalt hederligt företag som kör med fasta priser och dessutom har trådlöst internet ombord så man kan sitta och blogga på vägen. Bus4You é stabilt!