Lång, varig lycka

Läcker valnötston. Tämligen krämig konsistens. Enstaka halvsmälta bitar av trådig art. Arom av vinbärssnus, vitlök och ljust öl ger bajset en tämligen omogen karaktär. Bitter eftersmak.

Jag har inte längre någon inneboende, jag alena kinesar sedermera i kyffet mitt. Det är naturligtvis svårt att somna om nätterna, nu när Eriks oregelbundna snarkningar inte längre fyller rummet. Det finns dock fördelar, jag kan sitta i lägenhetens finaste rum så länge jag vill, analysera mina bedrifter därifrån och skriva om det i min blogg.

Mitt liv känns bättre än på riktigt riktigt länge. Jag kan stå på mina egna ben, struntar fullständigt i vem som tycker att jag är äcklig, töntig och/eller omogen för att jag skriver om mitt eget bajs. Långvarig lycka kan bara uppnås vid insikten att extatisk lycka inte existerar mer än i vissa kortvariga, känslomässiga vindpustar. Att sträva efter långvarig lycka är likvärdigt med att slå sig i huvet med en hammare för att somna. I teorin kanske det kan fungera att slå sig medvetslös, men i verkligheten skulle man bara få jävligt ont i huvet och inte kunna somna på hela natten.

Buddhisterna har en fin tanke om att avhålla sig från saker så man aldrig blir besviken, den gyllene medelvägen. Jag säger: "Fuck the buddhists, fuck them, right in their ears". Jag gillar att vara extatiskt lycklig, även om det innebär att jag är miserabel tidvis. Just nu är jag inte extatiskt lycklig, det är mer av ett dovt välbehag eller en känsla av att vara tillfreds. Tillfreds måste vara den värsta känslan som finns, den känns så lam och intetsägande. Det är skönt att veta att den är högst tillfällig.