Att jobba med utvecklingsstörda är det roligaste yrket jag haft. Varenda arbetsdag får jag ett par kramar och får höra att jag har fina nyckelben eller fötter eller något liknande, helt utan krav på motprestation. Nu gör jag visserligen en motprestation, men kraven på den kommer verkligen inte från brukarna själva, de hade nog nöjt sig med att jag besvarar kramarna nån gång och kanske lyssnar på vad de har att berätta. Jag får betalt för att gå på Liseberg och skratta åt Lotta Engberg. Jag får betalt för att bada, sola, äta gott och umgås med människor som jag tycker om. Och trots dessa lättsamma uppgifter, eller kanske på grund av dem, har det dykt upp en hel del stolpskott som prövat på en tillfällig karriär som habiliteringspersonal på min arbetsplats under åren och fullständigt missbrukat dessa personers godtrogenhet. Folk som köpt träningsdrycker för brukarnas pengar, stulit deras pengar, hämnats på dem genom att ge dem alldeles för mycket laxermedel mm mm. Men brukarna klagar inte, så länge man avslutat med en kram och ett snällt ord.
I Australien kunde jag inte jobba som habiliteringspersonal eftersom jag behövde införskaffa en svensk polischeck översatt på engelska, och jag var alldeles för lat för att göra detta. En liknande kontroll hade nog inte varit tokig att införa här också, då vi ändå har nästan total kontroll över deras resurser. Eller total kontroll har vi bara över deras kontanta kapital, vilket oftast inte överstiger några tusen. Deras gode män däremot har TOTAL kontroll över resurserna. Av någon konstig anledning är det väldigt vanligt att personens närmsta arvinge är gode man, då spelar det ibland ingen roll hur mycket pengar man har. Va fan ska man ha på sig spenderarskjortan för om man är utvecklingsstörd?
Men får brukaren bara en kram och några snälla ord är hon glad ändå. Så det värsta måste ändå vara när vanligtvis genomsnälla personal inskränker på personens frihet genom att t ex förbjuda henne att sticka, oavsett om det innebär att det ligger garn över hela huset sedan.
Ett litet pessimistiskt blogginlägg får väga upp för mitt humör som är på topp. Jag är jävligt lycklig just nu. Så där att jag inte bryr mig om att jag jobbat i 13,5 timmar och är kvar i 12,5 till. Nu ska jag ta en snus och njuta av den som vore jag utvecklingsstörd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du borde inte skriva brukare. Alla som läser förstår inte det ordet. Annars bra, men tänk på att alla inte är så insatta.
bla bla bla bertstjärt bla bla bla jag är bög bla bla bla
Hej Maja! Jag bakade kakorna du tipsade om. Däremot blev de klara mycket snabbare än de skulle, så jag tog ut dem när de var ljusbruna. Eller var det meningen att de skulle bli mörkare och att segheten skulle försvinna helt? De var i alla fall jättegoda!
Att jobba med utvecklingsstörda är det roligaste yrket jag haft. Varenda arbetsdag får jag ett par kramar och får höra att jag har fina nyckelben eller fötter eller något liknande, helt utan krav på motprestation. Nu gör jag visserligen en motprestation, men kraven på den kommer verkligen inte från brukarna själva, de hade nog nöjt sig med att jag besvarar kramarna nån gång och kanske lyssnar på vad de har att berätta. Jag får betalt för att gå på Liseberg och skratta åt Lotta Engberg. Jag får betalt för att bada, sola, äta gott och umgås med människor som jag tycker om. Och trots dessa lättsamma uppgifter, eller kanske på grund av dem, har det dykt upp en hel del stolpskott som prövat på en tillfällig karriär som habiliteringspersonal på min arbetsplats under åren och fullständigt missbrukat dessa personers godtrogenhet. Folk som köpt träningsdrycker för brukarnas pengar, stulit deras pengar, hämnats på dem genom att ge dem alldeles för mycket laxermedel mm mm. Men brukarna klagar inte, så länge man avslutat med en kram och ett snällt ord.
I Australien kunde jag inte jobba som habiliteringspersonal eftersom jag behövde införskaffa en svensk polischeck översatt på engelska, och jag var alldeles för lat för att göra detta. En liknande kontroll hade nog inte varit tokig att införa här också, då vi ändå har nästan total kontroll över deras resurser. Eller total kontroll har vi bara över deras kontanta kapital, vilket oftast inte överstiger några tusen. Deras gode män däremot har TOTAL kontroll över resurserna. Av någon konstig anledning är det väldigt vanligt att personens närmsta arvinge är gode man, då spelar det ibland ingen roll hur mycket pengar man har. Va fan ska man ha på sig spenderarskjortan för om man är utvecklingsstörd?
Men får brukaren bara en kram och några snälla ord är hon glad ändå. Så det värsta måste ändå vara när vanligtvis genomsnälla personal inskränker på personens frihet genom att t ex förbjuda henne att sticka, oavsett om det innebär att det ligger garn över hela huset sedan.
Ett litet pessimistiskt blogginlägg får väga upp för mitt humör som är på topp. Jag är jävligt lycklig just nu. Så där att jag inte bryr mig om att jag jobbat i 13,5 timmar och är kvar i 12,5 till. Nu ska jag ta en snus och njuta av den som vore jag utvecklingsstörd.
Hur tänkte du där?
JAG VILL HA DIG!
Skicka en kommentar