Jätteroligt (på värmländska)

Jag var i Sveriges fjärde största stad i helgen. I Sveriges fjärde största stad måste man vara student för att ha någonstans att äta eller dricka, men om man är student äter och dricker man desto mer. Det är nämligen så att ett stort antal studerande har hjärntvättats till att tro att det är kul att arbeta och därför arbetar Gratis i stadens "nationer" (pubar och klubbar). För oss sinnesfriska människor är det bara att tacka, ölen blir väldigt billig.

Fredagskvällen spenderades i en byggnad med högt i tak och stora, vackra kristallkronor. På väggarna hängde massiva tavlor med dimmiga porträtt av viktiga människor som är döda idag. I stora salen spelade ett 15-tal hängsleprydda gossar och ett par kjolklädda flickor diverse blåsinstument. Gladjazz kallades det tydligen, visserligen är jag inte särskilt beläst om musikens många genrer, men jag levde ändå med övertygelsen att "glad" och "jazz" absolut inte hörde ihop. Dansgolvet var hursomhelst packat med lyckliga par som dansade sig svettiga. Någon sorts vals tror jag. Känslorna slog mot mig gång på gång. -Är detta på allvar? -Måste jag göra det här? -Finns det ingen bar? -Vad roligt det ser ut att vara! -Det här går ju som en dans på rosor!
Jag insåg snart till min stora lättnad att det fanns en bar, och det var även där jag spenderade största delen av kvällen. Den sista känslan, eller snarare tanken tänkte jag när jag själv blev uppbjuden att dansa med en vacker flicka. Jag tror att det var Lotta på Bråkmakargatan som första gången använde det yttrycket om något som går riktigt åt helvete.


Lite så här kände jag mig

Bara att det var fler människor runt omkring som tittade på, och att en stackars tjej var tvungen att dansa med mig.