Night walking

Jag bestämde mig för att ta en promenad ikväll. Det var släckt i alla fönster i mitt hus när jag gick, i ett sprakade en tv-apparat. Gatorna var tomma, men det stod en äldre man med en käpp vid spårvagnshållplatsen. Han vände sig mot mig och morrade när jag slängde några ölflaskor i återvinningen, sen kom vagnen och körde iväg honom så jag fick vara ifred. Utan några planer eller någon rikting vandrade jag med mina tankar som enda följeslagare. Efter vad som kändes som några få minuter kände jag inte längre igen mig, jag tyckte om att inte riktigt veta var jag var och vart jag var på väg. På en bänk intill en lekplats satt en man och en ung kvinna, det såg ut som att han bet henne i halsen, men han kan ha kysst henne också, jag är inte säker. Vid ett enormt sjukhus kunde jag höra ett gurglande läte som nästan påminde om ord, två tanter, varav en hade en lila hatt, haltade framåt. Först var jag övertygad om att detta var två zombies då de på pricken rörde sig och lät som sådana, men sen slog det mig att det är lördag.

Vid Axel Dahlströms Torg kände jag igen mig igen och jag började gå mot Maria kyrkogård. Det är fascinerande hur annorlunda världen blir när det är mörkt ute, en plats som i vanliga fall känns trygg och säker kan efter solnedgången förvandlas till en mardrömsfabrik. Precis innan jag passerade grindarna anade jag en viskning bland träden, som jag senare insåg var ljud inifrån stan. Jag gillar Maria kyrkogård eftersom den är så stor att man lätt kan gå vilse där, dessutom är den väl upplyst, vilket innebär fler skuggor att fundera och fantisera över. På gräset bredvid en gravsten satt en kille på kanske 18 år och hulkade. -Hur är det? Frågade jag. Och han berättade, om än lite motvilligt att det är skönt att gråta ut vid en grav ibland. -Man brukar få gråta ostört där. Sa han med en skevt leende. -Som kille förväntas man ju vara stark och absolut inte ledsen, åtminstone inte om man inte har något att vara ledsen över. Jag sa till killen att rycka upp sig och inte ta livet så allvarligt, sen gav jag honom en klapp på axeln och gick vidare. Efter ett par minuter hördes ett högt, ojämnt -Helvete! Från killens håll och ett par stenar darrade till efter att liken vände sig i sina gravar.

På vägen hem stod ett stort partytält uppdukat i Ruddalens utkant, hundratals medelålders människor hade druckit tillräckligt mycket alkohol för att inbilla sig att de är glada och nöjda med sina liv, om än bara för några timmar. Och varför skulle de inte vara det, de är ju säkert lika bra som nån annan.