Vikten av att ljuga

Mina joggingrundor börjar bli mer och mer frekventa och det har börjat kännas riktigt skönt att komma ut. Häromdagen var det extra skönt, tack vare den gassande solen och tack vare Bertil, som jag lärde känna. Jag stannade till för att tänja på en liten kulle intill en av slingorna i Ruddalen, när en man gick förbi mig. Mannen stannade några meter ifrån mig, jag stod vänd åt andra hållet och skymtade honom bara i ögonvrån. Plötsligt sträckte sig mannens skugga tätt intill mig och vinkade, lite förvirrad vände jag mig mot mannen som stod med ryggen till, armarna i skyn, vinkandes. Ett halvt ögonblick senare vände han sig om och fångade min blick innan jag hann skygga undan. "Vet du vad rullsten är?" Frågade han och sen var samtalet igång. Vi hade en lång diskussion om rullsten och de konsekvenser dess existens ofta för med sig. Bertil berättade att han för några månader sedan hade fallit offer för en elakartad rullning på stenarna just där vi stod och pratade och att det hade medfört en bruten hand och näsblod. Lyckligtvis hade hans tänder klarat sig. Bertil har nämligen väldigt dyra titan-inplantat som han är väldigt rädd om. Bertil berättade vidare att han varje förmiddag går en promenad genom Ruddalen, och om han klarar av att hoppa upp på en stubbe i närheten av platsen för vårt sammanträffande, tar han även en eftermiddagspromenad. Till denna dagen har det alltid blivit två promenader om dagen. Jag påpekade att han knappast kan vara uråldrig om han fixar detta, och visst det höll han med om, han fyller inte 80 förrän i november. Som den lögnare jag är sa jag till honom att jag aldrig hade trott att han var så gammal, även om jag hade gissat på 79 år och 9 månader på dagen om jag hade varit ärlig. Men det var jag inte, för en sak har jag plockat upp under mina levnadsår och det är att aldrig säga till gamla människor att de ser gamla ut, tala om för tjejer att de ser trötta ut eller be getingar att sticka (Det sista var ett skämt).